Komma eller inte komma?

Dags för dagens bloggstund. Nu sitter vi här igen, Maria, Hope och jag. Samtidigt som vi sköter våra elektroniska ärenden diskuterar vi om det bästa är att bojkotta SADC-mötet på grund av att Mugabe kommer, vilket Botswanas och Namibias presidenter gör, eller om det är bättre att åka på mötet och se till att exempelvis The Gender and Development Protocol blir underskrivet, som många kvinnor=medborgare kräver. Hope, som är från Kenya, menar att medborgarna i hennes land skulle förvänta sig att man struntar i Mugabe och ser till medborgarna i första hand. Dessutom kan man direkt säga till Mugabe vad man anser. Själv funderar jag på om jag istället kanske tycker att Reinfeldt skulle bojkotta ett sådant möte, som en viktig symbolhandling och skriva på senare. Men Hope menar att det är viktigt att skriva på så fort som möjligt i denna viktiga fråga. 

Hela dagen har vi suttit och studerat hur man processar fram politiska strategier för att få protokollet underskrivet på söndag. Spännande!

Och 12 av 14 länder har gett positiva förhandsbesked, kunde chefsdelegaterna på vårt möte rapportera fram på eftermiddagen när de varit vid de pågående förhandlingarna på tjänstemannanivå för att kolla läget. Samtidigt kunde de rapportera att Tsvangirai kvarhölls på flygplatsen och att hans pass beslagtagits. Senare fick han passet tillbaka. 

Mediestrategin lades också upp på seneftermiddagen, för att skapa så mycket uppmärksamhet som möjligt kring genderfrågan. Hope, med erfarenheter från sms-kulturen i Kenya, menade att man skulle smsa ihop mängder av kvinnor som skulle stå och vänta ut statsöverhuvudena. Men en mer dämpad strategi valdes - man kan använda krutet till tillfällen då motgångar väntar.

Ikväll har vi haft vår första riktigt fria kväll. Då åkte vi till Nelson Mandela Square här i Sandton, en fashionabel förort till Johannesburg där övre medelklassen skapat sig ett slags lyx- township. Det är ungefär 500 meter dit men av säkerhetsskäl avråddes vi från att promenera. När vi satt på Mandela-torget och drack en öl cyklade en lite pojke omkring. Mia funderade på om det kanske var en barnarbetare som man anställt för att det skulle se trevligt och idylliskt ut på torget. När vår servitris erbjöd sig att visa oss var bokhandeln låg avböjde vi - med misstanken att hon kanske skulle leda oss till nåt skumt gäng som stod och väntade på att råna aningslösa turister. Det är inte utan att vi börjar bli aningen paranoida.  

Bokhandeln var också intressant. Hiv/aids är det stora hälsoproblemet här men på avdelningen för hälsa fanns endast fyra titlar i ämnet. Däremot fanns en uppsjö om hur man kan bli smärt och fit. Jag köpte boken Thin Blue ,The Unwritten Rules of Policing South Africa av Jonny Steinberg. Han har följt polisens arbete i townshipen Alexandra och Reiger Park. Boken diskuterar hur spelet mellan polis och befolkning i överbefolkade urbana områden blir en slags teater. Men det är befolkningen som skriver reglerna och polisen ser mellan fingrarna. I den miljön finns ett utrymme för den brutala främlingsfientlighet som uppstått. Mitt gamla intresse för kriminalitet, polisarbete och rättvisa har väckts till liv i denna våldsamma stad. I vår hotell- och taxivärld märker vi förstås inte av det - men återigen blir min undran vem som egentligen lever i fängelse, om än så trevligt. /MJ