måndag 25 augusti 2008

Sista kvällen

Idag är det slagsmål om internettid här på hotellet. Jag har fått köpa 15 minutersslotar, så bloggen blir kanske kanska konstig. Sista kvällen här i Sydafrika. Känns lite vemodigt - jag har kommit att tycka om det. Idag har jag besökt Media Monitoring Project - en lika intressant organisation som Gender Links. MMP har jobbat sen 1993. Man bevakar en mängd radio- och tv- stationers nyheter med inriktning på genus och barn bland annat.
Just nu sammanställs en rapport om hur abortfrågan bevakas av nyhetsmedierna - det råder en strömning mot aborter i landet, vars röster är högljudda och gärna förmedlas av medierna. 
Det är tack vare Publicisktklubbens stipendium jag kunnat resa hit - faktum är att både PK och Journalistfonden finansierat alla mina mediekritiska resor genom åren.
Nästa gång kommer jag att söka för att vara volontär på MMP. En stor del av deras verksamhet ligger när Allt är Möjligts - man jobbar med skolungdom i workshopts till exempel. Idag har vi spånat på att skapa ett partnerskap mellan AäM, MMP och Quick Response. idéerna bara bubblar upp - frågan är vem som ska betala dem? MMm har fått pengar av Sida genom åren, liksom Gender Links. Det är intressant att medeiaktivism anses vara viktig i Afrika  - men inte lika hett i Sverige. MMP klassas som en människorättsorganisation, och så ser jag gärna AäM också. 
Resan är snart över - och vi får se vart bloggen tar vägen. Men på ett eller annat sätt: på återseende!

söndag 24 augusti 2008

Trygg och säker?

Får erkänna att jag inte är helt bekväm med alla säkerhetsåtgärder man måste vidta här i Joburg. Måste och måste - bäst att ta det säkra före det osäkra. Mycket att tänka på; safe taxis, inte visa att man är turist med karta och ryggsäck, inte visa sina pengar, inte öppna sin väska hur som helst, inte promenera vad som helst osv. Hotellet jag bor på ligger vid Lake Bruma, vars kloakliknande dofter strömmar in genom köksfönstret, och förstås finns vakter och "Armed response"- skyltar, höga murar och galler. Visst känner jag mig trygg här - men en kultur av rädsla, liknande den i USA, har fått sitt fäste. Säkerhetsbolagen måste tjäna multum. Om man har pengar kan man skydda sig väl - men frihet vill jag inte kalla det. Om alla hade mat för dagen skulle kriminaliteten minska drastiskt, säger många. Arbetslösheten är omkring 40 procent och ett socialt säkerhetsnät från samhällets sidan saknas i princip. 
I helgen har jag turistat i centrala Joburg, i kvarteren kring Market Street Theatre och visst, jag blev uttittad som ensamgående vit person. De andra vita jag såg var två grupper med eskort/guide.  Man välja att se det som hot eller nyfikenhet och jag har inget fog för att säga att jag personligen känner mig rädd eller hotad. Men det är lätt att dras med i den allmänna rädslan. Idag har jag varit i Rosebank, en mer "secure area" för medelklassen, i närheten av Sandton. Trevligt men på gränsen till trist.  

En mediehelg

På grund av min envetna förkylning har jag försökt vila i helgen, vilket inneburit en del tv-tittade och tidningsläsning. I går kväll kunde jag välja på Die Hard 2 och 3 (4 kommer ikväll), golf, rugby, fotboll och kricket och wrestling samt några märkliga skräckfilmer (exempelvis vit kvinna kommer till spökligt hus med svarta personer som beter sig hotfullt). 
När vi var i Swaziland var ett filmteam med, som dokumenterar Gender Links verksamhet. Filmaren Boris från Tyskland men boende i Joburg sedan 1994 berättade att det som är inne nu är Nollywood, filmer producerade i Nigeria. Tydligen är Nigeria tredje största filmproducent i världen efter Holly- och Bollywood. Filmerna är av dålig teknisk kvalitet men uppskattas i Sydafrika för sina berättelser om så kallat vanligt folks problem, enligt Boris. 
Jag har läst större delen av matiga Mail&Guardian, som ägnar stort utrymme om Zuma-debaclet. Mäktiga organisationer, till exempel COSATU (Congress of South African Trade Unions) och ANCYL (ANC Youth League), verkar för att korruptionsmålet mot honom läggs ned. Man menar att han är oskyldig och att det gått politik i det hela. Å andra sidan resonerar de som är för en rättegång att om han nu är oskyldig är det väl bra att det utreds i en juridisk process.
Kvinnor jag talar med anser att Zumas kvinnosyn är minst lika allvarlig som eventuell korruption. Ett antal kvinnor har anmält honom för våldtäkt men dragit tillbaka anmälningarna efter påtryckningar, sägs det. Kommissionen för jämställdhet har dragits med dålig budget och interna strider - blir Zuma president kan man räkna med att det blir ännu värre. Presidenten utser ministrarna - risken finns att han inte utser kvinnor i någon större omfattning. 
En annan stor nyhet är förstås Samurajmordet. En skolelev högg ihjäl en skolkamrat men ett samuraj-svärd, iklädd en mask liknande heavy metalbandet Slipknots masker. Våldet är utbrett i många skolor. Flera tidningar lyckas skriva om skolvåld utan att nämna omfattningen av våldtäkter av flickor, vilket är en av anledningarna till att flickor får sämre utbildning eftersom de ofta hoppar av efter traumat.   
Men till M&G: s förtjänst får jag säga att de hade en artikel av Colleen Lowe Morna om SADC-protokollet och Gender and Development samt en hel bilaga om International Women's Forum of South Africa
Dessutom fanns en initierad artikel om vaginalträning för att slippa förslappning. 

fredag 22 augusti 2008

De osynliga kvinnorna

Det är nästan fascinerande att kvinnor kan förbli så osynliga när historia skrivs. Idag har jag varit på Hector Pieterson Museum i Soweto. Hector Pieterson var tolv år när han sköts till döds av polisen vid upproret i Soweto 1976. Museet, liksom övriga museer vi besökt som dokumenterar apartheid och motståndet, är pedagogiska, fräcka och ger en god bild av vad som hände. Förutom det då att kvinnorna tycks ha varit i ett helt annat land under allt motstånd och under de politiska skeendena. Colleen Lowe Morna kommenterade att Gender Links borde göra en monitoring (granskning) av dokumentationen av landets samtida historia ur ett genusperspektiv. 
I dag var det möte med all personal på kontoret för att utvärdera GEMSummit. På eftermiddagen åkte hela gänget till Soweto som en välmående-åtgärd på organisationens bekostnad. Härlig mat på Wandis (jag testade inälvor från ko, det var gott) rundtur med Nelson Mandelas, Desmond Tutus (två nobelpristagare på samma gata) och Winnie Mandelas hus. Winnie Mandela är den enda som bor där permanent, Desmond Tutu är där ibland men placerad i Kapstaden.
WM: s kåk går inte av för hackor, hon bor i Sowetos Beverly Hills och är mycket aktad. Klassindelningen finns även där - längst ner är de som bor i så kallade informal settlements, små plåtskjul. Vi besökte Rock Bar, ett inneställe dit folk från hela Joburg kommer på helgerna. 
Jag har fått lära mig att vita bor i förorter och svarta bor i townships. Men så är det inte helt och hållet längre. Det bor vita i Soweto och svarta i Sandton, en "fin" förort. Alltid är det någon strukturell segregation, är det inte kön eller hudfärg så är det klass. 
Men de kvinnor vi mött är riktiga powerkvinnor - fattiga som mindre fattiga. Inga undergivna offer. 
Jag trodde det var slut på hotellandet - men nu sitter jag i ett hotellkök och bloggar. Det är enda stället där trådlöst internet funkar på hotellet för närvarande. Min vistelse hemma hos Colleen avbröts tyvärr på grund av sjukdom i familjen. Men jag klagar inte - jag är omgiven av härliga dofter! 

torsdag 21 augusti 2008

Sätt folkets behov främst!

"600 000 lever i extrem fattigdom - Swaziland,  låt oss lägga våra pengar på folkets behov och inte på nyckfulla önskningar"
Så står det på de t-shirts i olika färger som kvinnor hade på sig när de idag marscherade i Swazilands huvudstad Mbabane, i protest mot att åtta av kungens 13 fruar åkt på shoppingresa till Dubai. 
Swaziland har knappa miljonen invånare och kungadömet firar i år 40 år av självständighet från brittiskt styre. Kungen, Mswati III, fyller också 40 år i år. Dubbelt firande alltså - men för vem? Året till ära har kungen köpt 20 nya BMW för att skjutsa runt dignitärer under september då firandet brakar loss på allvar. 
Jag talade med en kvinna som sa att man måste göra sig av med kungen. Hur ska det gå till, undrade jag, kan han avsättas? 
Det enda man kan göra är att skjuta honom, blev svaret. 
Omkring 1 000 personer demonstrerade - och att tröjorna var i olika färger är en liten, men intressant, detalj. Det är tillåtet att demonstrera om man får tillstånd men man måste vara klädd i svart. Men just i år, firandet till ära, har kungen beslutat att man inte behöver ha svarta kläder. 
I en kommentar till The Star sägs att marschen var opatriotisk. Guvernören Jim Gama sa att han aldrig hört talas om kvinnor som protesterar eftersom "varje kvinna måste ha sin makes tillåtelse för en avvikande åsikt." 

Redaktioner mot hiv

Under två intensiva dagar har jag varit i Swaziland med Gender Links hiv/aids/gender ansvarige Dumisani Ghandi och programchefen Judith Mtsewo. Vi besökte tre redaktioner; dagstidningarna Swazi Obeserver och Swaziland Times samt radiostationen Voice of the Church. Samtliga ingår i ett partnerskap med GL och arbetar aktivit mot hiv/aids. Swaziland är om möjligt än värre drabbat än Sydafrika, delvis beroende på polygami. 
Redaktionerna har helt olika approach till hiv/aids. På Swazi Observer redovisade Duminsani Gandhi en läsarundersökning. Läsarna uppfattar att tidningen framförallt skildrar kvinnor som modeller och deltagare i skönhetstävlingar medan män finns i maktpositioner. Man vill veta mer om hiv/aids och alla tillhörande frågor, såsom vård, hälsa, ekonomi, smittvägar, transporter till hälsokliniker. Tidningens ansvariga var helt med på noterna - men den stora frågan är hur man ska kunna skriva om sexualitet i relation till hiv/aids eftersom att tala om sex är tabu. Jag dristade mig till att viska till en av cheferna att det blir bra journalistik av att vädra tabun. Han skrattade förläget. 
På tidningens toaletter fanns dock gratis kondomer, vilket betyder att man erkänner kondomer som prevention. 
På Swaziland Times håller man på att införa en hälsopolicy för alla anställda. Den går bland annat ut på att man erbjuder gratis hiv-test, manlig omskärelse och hälsovård för smittade. Resultaten av testen är företaget inte intresserat av - däremot vill man att de anställda ska sköta om sig om de är smittade. Många på redaktionen har avlidit. 
Jag frågade hur manlig omskärelse minskar risken för att sprida smitta men ingen ville, eller kunde, förklara detta, troligen beroende på att det är tabu att tala om sex. 
Enlig chefredaktören Martin Dlamini rekommenderar läkare omskärelse - men enligt Siphiwe Hlophe, grundaren av Swazis for Positive Living - är det en farlig myt. Enligt henne ses omskärelse som ett slags vaccin, vilket gör att män inte använder kondom. Tydligen finns en viss riskminskning för att bli smittad efter omskärelse, men det innebär inte att risken för att sprida smitta minskar. En konsekvens av tilliten till omskärelse har blivit att kvinnorna betraktas som de främsta smittspridarna. Det är också kvinnorna i familjerna som testas först - när de är gravida - och genom en omvänd logik uppfattas det som om kvinnorna för in smittan i familjerna. 
Voice of the Church har man ytterligare ett problem; kyrkan kan inte uppmuntra kondomanvändning. Därför uppmanas folk i stället till avhållsamhet - vilket inte fungerar. 
Alla redaktionerna var dock eniga om att frågan måste belysas i princip varje dag och att de anställda måste tas omhand på ett vettigt sätt. Situationen är direkt kopplad till genus och jämställdhet - det djävulskt ironiska är att hiv/aids blivit en pådrivande kraft att belysa mäns och kvinnors olika villkor, könsförtrycket och det stigma som finns i samhället. 

tisdag 19 augusti 2008

"Hands-on" sister!

Hur ska man få in fler kvinnor i den regionala och kommunala politiken? Det var huvudfrågan för Women in Provincial and Local Government Summit som jag i dag har varit på tillsammans med Colleen Lowe Morna och Judith Mtsewo från Gender Links. Mötet hålls varje år, resolutioner antas och följs upp - men nya strategier behövs hela tiden för jämställdhet kommer inte av sig själv. Vare sig här eller där. Flera delegater talade om att nu behövs inte fler resolutioner och problemformuleringar - nu är det "hands-on" -politik som gäller.  ANC är ganska bra på att nominera kvinnor på vallistorna men det är sämre ställt i de andra partierna, förklarade en delegat. Hur ska man få till varannan damernas?
Förutom medieområdet arbetar GL också med att stärka kvinnors deltagande i beslutsfattande på olika nivåer. Bland annat har man haft workshops för folk i landets nio provinser. På konferensen, som varar i tre dagar, fanns omkring 400 kvinnor; borgmästare, kommunalråd och andra folkvalda från hela landet. 
Idag inleddes mötet med att alla sjöng "This little light of mine", och under alla pauser som uppstod, till exempel vid teknik- eller tolkproblem, tog någon upp en sång. Det hela kändes som en blandning av konferens, körövning och väckelsemöte för det mesta var religiösa gospels på olika språk, fick jag veta. 
Att sjunga är ett utmärkt sätt att få lite fart på en konferens och mycket roligare än våra vanliga bensträckare. 
Ett annat trevligt inslag är att alla använder tilltalet "sister", brother" eller "comrade" - även när de inte håller med föregående talare. Typ: "Visserligen håller jag inte med min bror från Slitz om att det är positivt att kvinnors kroppar exploateras av medierna…"
Helt kort träffade jag Nancy Sihlway från Nelson Mandela Metropole - ett nätverk av större städer i Sydafrika. Hon kommer till Göteborg i september så jag hoppas få veta lite mer om samarbetet Sydafrika-Sverige
En utmaning för mig är att komma upp i tid på morgonen. I dag var det uppstigning 5.30 - dessutom försvann elen så jag fick inte mitt morgonkaffe. Pina. I morgon kör vi 6.00 från Joburg till Swaziland. Där kommer jag bland annat att få veta mer om hur manlig omskärelse kan förebygga hiv. På Swaziland Times har man detta som ett led i sin hälsopolicy för anställda. 

måndag 18 augusti 2008

Det gick vägen!

SADC-mötet skrev under The Gender and Development Protocol sent i söndags eftermiddag. Det innehåller bland annat formuleringar om gender och medier. Exempelvis har SADC-staterna förbundit sig att motverka sexism i medierna och att verka för könsbalans i mediealt innehåll samt att arbeta för att ge kvinnor ökad tillgång till produktionsmedlen.
Gender Links och andra NGO:s har arbetat mot detta mål i fyra år - ett långsiktigt strategiskt arbete.
En viss medieskugga råder över genderprotokollet som förstås domineras av Zimbabwe-frågan. Men i morse var det ett långt inslag i ett nyhetsprogram.
I går var Maria och jag renodlade turister. Vi gjorde en snabbtur till vingården Groot Constantia, besökte Botaniska trädgården och pingvinerna i Boulders.
Sen åkte Maria hem - och därmed vårt uppdrag utfört. Det betyder att vi kan sätta punkt för bloggen men jag fortsätter om jag får tillfälle. Jag har en intensiv vecka framför mig. Hotellandet är slut, när jag kommer tillbaka till Joburg ikväll ska jag bo hemma hos chefen för GL, Colleen Lowe Morna. I morgon ska vi vara på en workshop i en annan stad, på onsdag åker jag till Swaziland för att bland annat se hur man arbetar med hiv/aids och genus på några olika redaktioner och på fredag ska jag till Soweto och titta på ett projekt. Allt verkar mycket spännande och jag hoppas att mina trilskande bihålor inte hindrar mig att genomföra detta.
Det är inte utan att jag blir lite sentimental när nu sitter i hotellobbyn ensam och bloggar. Maria och jag har varit "sisters in crime" i 20 år i år och det är 16 år sedan AäM bildades. det har varit en lång resa genom vänskap och arbete. Och vi har nu fått en kick att fortsätta resa - både geografiskt och genom livet. /MJ

lördag 16 augusti 2008

Attjoo

Jag hade lovat mig själv att inte shoppa eftersom budgeten inte tillåter det. Men jag kunde inte motstå businessmännen i Langa, ett av fem townships i Kapstaden, där vi nu är. Det blev både det ena och det andra när vi gjorde ett stopp hos den traditionella doktorn, där försäljarna lagt upp sina varor utanför. Men hellre lägga pengarna där än i det fashionabla område där vårt hotell ligger - the Waterfront. Köpcentret här är visserligen snyggare än många andra men intill förväxling likt Nordstan, Allum eller något annat köpcenter i världen. 
Vår guide Ludumo Dwaba var mycket trevlig och informativ. Han bor själv i Langa och alla var tjenis med honom. Han är gift men hade ännu inga barn.  Pappan till kvinnan han gift sig med hade krävt tolv kor i hemgift - brukligt i xhosa-kulturen - men han hade förhandlat ner det till åtta kor. 
Vi såg många driftiga kvinnor som förberedde fårhuvuden, en specialitet. Vi besökte Vickis Bed & Breakfast - en mycket framgångsrik verksamhet i Khayelitsha, ett township med över en miljon invånare. Där drack vi roibos med några av familjens döttrar som försökte lära oss hur man gör klickljuden i xhosa. 
Luduma beskrev stolt hur regeringen efter apartheid förbättrat i townshipen. Och det såg mycket  fint ut på vissa ställen - andra delar beboddes av squatters och där var standarden och storleken på kåkarna betydligt lägre. Rader av till synes obrukbara toaletter stod utmed lervägen - Ludumo sa att dessa fungerar men vi har våra tvivel. Dörrar saknades ofta, skiten ligger bokstavligen bredvid toalettstolarna. 
Livet i townshipen är osynligt samtidigt som områdena ligger utmed infarten från flygplatsen till Kapstaden. Många ser dem alltså varje dag. Våra guideböcker nämner inte att de finns - däremot berättas om shopping, golf och andra trevligheter. På TV kan vi se åtta kanaler sport men inte så mycket annat. Fast ikväll kommer Cry the Beloved Country av Darryl Roodt som Ludumo rekommenderade. En tv-kväll i lugn och ro blir bra, jag är rejält förkyld och har lagt mig till med en riktig whiskyröst. /MJ

Tennisbollar i nytt ljus

Vi är i Kapstaden. Här lyckas man göra turism och skapa arbetstillfällen av landets brutala historia. Före detta fångar guidar oss runt i det ökända fängelset på Robben Island. En otroligt vacker ö, med kanske den bästa vyn över Taffelberget. Kalkbrottet på ön var många fångars tunga arbetsplats - men också deras universitet. Fängelset byggde på separata avdelningar, tex ett för namibier, ett för de som inte följde reglerna, ett för politiska ledare, osv osv. Hur lyckades man då kommunicera mellan dessa avdelningar? Det frågar vi Dando, vår guide som fängslades 1985 för att han var medlem i ANC och trotsat passlagarna. Han avtjänade 7 år på ön, ända fram till 1991 då alla politiska fångar släpptes.
- Tennisbollar, svarar han. Som det brittiskt influerade land Sydafrika är, lät man fångarna spela tennis på sina respektive rastgårdar. Genom att göra ett litet håll i bollen och sticka in ett meddelade kunde man sedan av "misstag" skjuta bollen över muren till nästa avdelning. Så höll man på och skickade meddelanden mellan sig utan att fångvaktarna märkte något. Personalen byttes för övrigt ut ofta - så att de inte skulle börja sympatisera med fångarna, det gällde speciellt cencusläsarna.
Tennisbollar i all ära, nyckelfigurerna var annars advokaterna som besökte fångarna och lyckades ta med sig information från Robben Island till fastlandet och världen.ME

torsdag 14 augusti 2008

Globalsclerosis

Idag har vi lärt oss ett nytt ord. Globalsclerosis. Det betyder att maktens korridorer blir allt trängre och svårare att komma igenom. Ingrid Srinath, generalsekreterare Civicus, World Alliance for Citizen Participation, talade om att det civila samhället nu har många möjligheter att agera. Med teknikens hjälp kan man få ihop 43 miljoner elektroniska underskrifter - men förändrar det något i sak?
Enligt Srinath handlar det om att om att göra rätt sak på rätt tid, gärna vara spektakulär men framför allt att vara uthålllig. "Like water on a stone"/ME

Komma eller inte komma?

Dags för dagens bloggstund. Nu sitter vi här igen, Maria, Hope och jag. Samtidigt som vi sköter våra elektroniska ärenden diskuterar vi om det bästa är att bojkotta SADC-mötet på grund av att Mugabe kommer, vilket Botswanas och Namibias presidenter gör, eller om det är bättre att åka på mötet och se till att exempelvis The Gender and Development Protocol blir underskrivet, som många kvinnor=medborgare kräver. Hope, som är från Kenya, menar att medborgarna i hennes land skulle förvänta sig att man struntar i Mugabe och ser till medborgarna i första hand. Dessutom kan man direkt säga till Mugabe vad man anser. Själv funderar jag på om jag istället kanske tycker att Reinfeldt skulle bojkotta ett sådant möte, som en viktig symbolhandling och skriva på senare. Men Hope menar att det är viktigt att skriva på så fort som möjligt i denna viktiga fråga. 
Hela dagen har vi suttit och studerat hur man processar fram politiska strategier för att få protokollet underskrivet på söndag. Spännande!
Och 12 av 14 länder har gett positiva förhandsbesked, kunde chefsdelegaterna på vårt möte rapportera fram på eftermiddagen när de varit vid de pågående förhandlingarna på tjänstemannanivå för att kolla läget. Samtidigt kunde de rapportera att Tsvangirai kvarhölls på flygplatsen och att hans pass beslagtagits. Senare fick han passet tillbaka. 
Mediestrategin lades också upp på seneftermiddagen, för att skapa så mycket uppmärksamhet som möjligt kring genderfrågan. Hope, med erfarenheter från sms-kulturen i Kenya, menade att man skulle smsa ihop mängder av kvinnor som skulle stå och vänta ut statsöverhuvudena. Men en mer dämpad strategi valdes - man kan använda krutet till tillfällen då motgångar väntar.
Ikväll har vi haft vår första riktigt fria kväll. Då åkte vi till Nelson Mandela Square här i Sandton, en fashionabel förort till Johannesburg där övre medelklassen skapat sig ett slags lyx- township. Det är ungefär 500 meter dit men av säkerhetsskäl avråddes vi från att promenera. När vi satt på Mandela-torget och drack en öl cyklade en lite pojke omkring. Mia funderade på om det kanske var en barnarbetare som man anställt för att det skulle se trevligt och idylliskt ut på torget. När vår servitris erbjöd sig att visa oss var bokhandeln låg avböjde vi - med misstanken att hon kanske skulle leda oss till nåt skumt gäng som stod och väntade på att råna aningslösa turister. Det är inte utan att vi börjar bli aningen paranoida.  
Bokhandeln var också intressant. Hiv/aids är det stora hälsoproblemet här men på avdelningen för hälsa fanns endast fyra titlar i ämnet. Däremot fanns en uppsjö om hur man kan bli smärt och fit. Jag köpte boken Thin Blue ,The Unwritten Rules of Policing South Africa av Jonny Steinberg. Han har följt polisens arbete i townshipen Alexandra och Reiger Park. Boken diskuterar hur spelet mellan polis och befolkning i överbefolkade urbana områden blir en slags teater. Men det är befolkningen som skriver reglerna och polisen ser mellan fingrarna. I den miljön finns ett utrymme för den brutala främlingsfientlighet som uppstått. Mitt gamla intresse för kriminalitet, polisarbete och rättvisa har väckts till liv i denna våldsamma stad. I vår hotell- och taxivärld märker vi förstås inte av det - men återigen blir min undran vem som egentligen lever i fängelse, om än så trevligt. /MJ

Ministerfeminist

Så har vi träffat ännu en sydafrikansk minister, feministen Dr E Pahad.
En man med indiskt ursprung vars mamma var med på den stora kvinnomarschen 1956 då 20 000 kvinnor tågade till Union Buildning i Pretoria för att protestera mot nya passslagar. Som ung pojke ville han gärna stötta sin mor på demonstrationen. När polishundarna bet honom i låret försvann modet. Men kvinnorna höll ut och han fick sig en tankeställare.
Nu är Pahad med på det stora toppmötet i Sandton och hoppas kunna medverka till att de 14 södra Afrika-staterna ska skriva på ett viktigt politiskt dokument för jämställdhet, the Gender and Development Protocol.
Pahad skulle tala en halvtimme på mötet med olika NGO.s, men det blev en och en halvtimme! Han talade om sitt liv, sin tid med ANC och olika hinder och framsteg för jämställdheten sedan apartheid. Intressant men märkligt. Det ingav en känsla av tack och farväl, men kanske är det bara så Pahad bruka göra, blomma ut i olika personliga anektoter varvat med politisk propagandistiska minnesbilder av ANC:s bidrag till jämställdheten./ME

onsdag 13 augusti 2008

Taxidriver

Varje land kan berätta sin historia genom sina taxichaufförer och här åker vi verkligen taxi vart än vi ska. Vi har hittills enbart åkt med män. De flesta möter våldet på gatorna och har blivit rånade och hotade på olika sätt. Igår och idag har jag åkt med samma kille som trots att han råkade illa ut förra veckan var ganska nöjd med sin tillvaro som chaufför-entreprenör. Han körde oss till en journalistinstitut för ett kort möte med Schenaaz Bulbulia som var chef för tidningsdelen. Chaufförerna funkar snarare som eskorter - de gör sig kända som "safe taxis". Till exempel går de med in i byggnader, köper vatten, ringer och förhör sig. 
Vi pratade med en journalist på Mail & Guardian, en av de mer seriösa dagstidningarna. Hon hade jobbat i 30 år - och berättade om den självcensur journalister internaliserade under apartheid - förutom den statliga censuren. Man ställde inga laddade frågor till folk eftersom man visste att de inte skulle våga svara.  Till slut glömde man bort att man skulle ställa kritiska frågor - så nu har man ägnat snart 15 år åt att lära om journalister att ställa frågor. 
Eftermiddagen flöt iväg på The Apartheid Museum. Särskilt utställningen om Stephen Biko var smärtsamt bra. Där fanns också en del som hette Home Affairs - om alla typer av familjer - regnbågsfamiljer, både vad gäller hbt och hudfärg. Tonvikten var dock på hbt - jag visste inte att äktenskap mellan samkönade par var tillåtna här. Det nämns sällan i debatten hemma. Konstitutionsdomstolen slog fast 2006 att man enligt grundlagen inte kan förbjuda same sex-marriage. Däremot, precis som hemma, vill inte de flesta kyrkor förätta vigsel mellan samkönade par. Men civilt vigs de. 
Nu på kvällen har vi åter minglat, i samband med boksläppet Business Unusual - om kvinnligt företagande i södra Afrika. Kvinnor är duktiga entreprenörer här men de syns inte i medierna. En stor undersökning av Världsbanken visar att också män tycker att kvinnor är duktiga företagare - till och med bättre än män på att förhandla. Liberias president Ellen Johnson Sirlief har skrivit förordet. De kvinnliga entreprenörerna i undersökningen hade Oprah som främsta förebild.
Vi har också bytt hotell - för i morgon börjar ett förmöte till Southern African Development Coalition som har toppmöte med statschefer från fredag eller lördag. Ska Mbeki säga att Mugabe får komma eller inte är den stora frågan här. Tipset från min aktivistkollega Hope från Kenya, som också sitter och bloggar vid samma bord i hotellobbyn, är att Mugabe får komma - MBeki kan inte ta ställning emot i sin förhandlarposition.
 I morgon ska man diskutera hur gender och media kan förhandlas in i SADC-protokollet.  Strategi- och taktikmöte alltså. Vi ska vara med och lyssna och lära. 
Vi har fått förfrågningar om att komma till Malawi, Namibia, Botswana, Swaziland - alla tror förstås att en organisation i ett land som Sverige har gott om stålar. Men faktum är att utsikterna för Allt är Möjligt att få finanisering är mycket mindre än var de själva har genom olika bistånds- och utvecklingsorganisationer. I kväll, som var avslutningen på GEMSummit, har många velat bli fotograferade med oss, vi har blivit något av en turistattraktion. /MJ



 

Cooking with gas!

"Cooking with gas" utropar sessionledaren William Bird flera gånger när han summerar viktigaste punkterna i handlingsplanen för fortsatt forskning. Till slut frågar någon vad ha menar med utrycket. Han förklarar att det är stor skillnad på att laga mat på elspis, vid öppen eld eller med gas. Det går fortare och blir bättre med gas helt enkelt, precis som med idékläckningen i rummet. " Cooking with gas!"

tisdag 12 augusti 2008

Andra andningen

För ovanligehten skull steg jag upp klockan 5.30 i morse. Hatar det. Men vad gör man inte för saken? Strax efter 6 åkte Loga Virahsawmy från Mauritius, och ny ordförande för Gender and Media Southern Africa, och jag till South Africa Broadcasting Corporation News International. Det tog evigheter i morgontrafiken och vi var 40 minuter sena med fick en tre minuters slot strax innan vädret. Taxichauffören som följde med hela vägen in sa att det blev bra. Sen tillbaka till hotellet i samma morgontrafik för att var ordförande för arbetsgruppen Gender and Media Diversity. Fyra olika mycket intressanta presentationer om att utmana stereotyper om de frånvarande svarta fäderna (www.africanfathers.org) om sms-kulturen inför det kenyanska valet, om medborgarjournalistik och community radio. Allt med genus som ingång. De visade att alla frågar kan angripas eller adresseras utifrån genus- och jämställdhetsperspektiv. Bland annat medverkade en socialarbetare som ansåg att medborgarmedier var en av de bästa verktygen för att arbeta med HIV/Aids och genus. 
I slutet av dagen rapporterade alla arbetsgrupper sina förslag på åtgärder och strategier. Och redan i morgon startar uppföljningsmöten för vilka förslag man kan gå vidare med och implementera. Vi 17.30 var jag ganska mör. 
Utan att förhäva mig kan jag lugnt påstå att vi får enormt mycket uppskattning här, Allt är Möjligts arbete och och våra idéer upptas väl. Än en gång tvingas jag konstatera: att komma bort kan vara att komma hem./MJ   


Mot nästa konferens!

Konferensen är avslutad och nya mål är satta. Läs mer om det i konferensens nyhetsbrev på Gender Links hemsida.

Imorgon (onsdag) lanseras boken Business unusual, dagen före en annan konferens i Sandton (vi är i Benoni nu). Ministrar och statschefer från Södra afrika ska träffas på ett SADC-möte till helgen och därför samlas nu aktivister och forskare för att se till genusfrågorna blir tillgodosedda. Vi är där - förstås./ME

Allvarliga hot mot pressfriheten

Tänk dig att du kan bli arresterad för att din artikel betraktas som för dålig. Det är vad som händer just nu i Zimbabwe.
- I Zimbabwe är det nu extra svårt att arbeta som journalist och vi har gjort flera kampanjer för att stötta de journalister som trakasseras och arresteras, säger Koliwe Nyoni från MISA, Media Institute of Southern Africa. MISA har ett nätverk av advokater i Södra Afrika som arbetar med arresterade och hotade journalister. Ofta drar rättsprocessen ut på tiden. Ett fall har hållit på sedan i februari med en journalist som anklagats för att ha publicerat en falsk nyhet.
- Vi har också publicerat en bok med "I-stories" där journalister själva får berätta hur de trakasserats. I den boken har vi även en student som berättar om hur hon arresterades för att ha tagit en bild.
MISA har ett larmsystem där man går in och stöttar arresterade journaliser på olika sätt. MISA och undersöker om det finns strategier från tidigare fall som kan användas i det aktuella fallet.
- Vi behöver även utbilda journalister i säkerhet, säger Koliwe Nyoni./ME

Gender and Media Baseline Study 2010

Hiv/aids och mäns våld mot kvinnor står mer i fokus när Gender Links upprepar den stora innehållstudien av nyheter, Gender and Media Baseline Study, som gjordes 2003.
Då undersöktes 27 000 nyheter i tolv länder. Nu kommer studien omfatta 15 länder. Förutom allmän info om vem som kommer till tals och vem som repporterar om vad, tänker studien ta reda på hur redaktionerna hanterar den stora trötthet som finns kring att rapportera HIV/AIDS. Studien kommer också analyera olika genrer betydelse för vad som kommer fram. En annan central fråga är var historierna kommer ifrån. Vilka är källorna, vilken funktion har de? Vilka grupper har mest/minst röster? Hur många primära källor har en historia?
- Ett av de stora problemen nu är "single-news stories" där reportern bara har en källa, säger Kubi Rama från Gender Links.
Studien kommer också innehålla en kvalitativ del där men analyserar vilka historier som innehåller tydliga eller subtila stereotyper och om de är könsblinda eller balanserade./ME

African Media Barometer AMB

AMB är ett index för att kartlägga nationella miljöer för medierna. På fyra år har man fått med 21 länder och beskriver läget genom 42 kategrier uppdelat på fyra sektorer, 1)Pressfrihet, 2)Medielandskap (mångfald, oberoende och uthållighet) 3) Etermedieregleringar (tranparens och oberoende) 4) Professionell standard.
Sedan 2007 undersöker AMB också förändringar.
- Det är ett viktigt verktyg för förändring, både i och utanför medierna, säger Zoe Titus från MISA, Media institute of Southern Africa. AMB-indexet kommer till 2009 även ha med indikationer för genus & jämställdhet i medierna och samtidigt utvecka indikatorer för internetmedier. /ME